Vissa minnen sitter mer gjutna än andra. På 50-talet när man själv var ett barn med cellstoff runt rumpan, så minns jag pappa när han högtidligt tog fram sin Eumig och skulle filma oss glyttar. Han kopplade på en tvåarmad belysning uppe på filmkameran som riktade ett äckligt skarpt ljus mot oss som var motivet. Tror att filmen som användes var en dubbelåtta som varade 4 minuter på var sida. Jo, man vände på filmen vill jag minnas så man kunde fortsätta filma.
Många filmer blev det ända fram till slutet av 60-talet. En av de sista filmerna visar en ko som när den blivit bortglömd i hagen så gick den sonika hem själv med de andra kossorna i släptåg. När juvret spände så var det ju inte så roligt. Kossan hette Hedvig och bodde i ett stall vid Västerstad i mellanskåne ...
/ Lars
1 kommentar:
Vilka sköna bilder! Toppen!
Skicka en kommentar