Åren, i alla fall de första åren i Helsingborg är de bästa så här långt i livet. På kort tid lärde jag känna ganska många personer i staden, och några av dem har jag fortfarande en viss kontakt med via Facebook. Dock ingen från detta år på vårdskolan intill sjukhuset. Varje middag gick vi ner och käkade på kaféet inne i entrén på sjukhuset. Trångt var det alltid på den tiden. Vid uppropet trodde jag att en annan var kille i klassen, men när Ebon ropades upp sträckte en kvinna upp sin hand. Jag var ensam kille bland 15 tjere/kvinnor.
Några bilder från olika lektioner följer.
Alla jobbade vi med förståndshandikappade eller som det sades då utvecklingsstörda personer på olika platser runt om i Helsingborgs kommun. Själv var jag anställd ute i Ödåkra på ett elevhem där. Numera kallas sådana hem för LSS-boende.
1983 lämnade jag den sektorn och blev vaktmästare i köket på Helsingborgs lasarett.
Lät bilderna vara med sina rispor och revor, så ser de ut att vara gamla.
Här är nästan alla. En saknas men minns ej vem. Kanske vi bara var 15 i klassen. Den andra mannen var vår psykologlärare. Klassföreståndaren var inte med denna avslutningsdag.
/ Lars
